Site Title

Ibland skriver jag vertikalt
och ibland horisontellt.
De horisontellt skrivna
kallar jag prosastycken;
de vertikala – dikter.
Du kan kalla dem
vad du vill: prosa
eller dikter, det
skiter jag i.

Namn kommer upp,
helt okända, dock
på sätt och vis
känns de bekanta.
Att befinna sig
i en kontext, i en
närhet, helt oförklarligt,
tills man kommer fram
till det som har hänt.

Tänk dig en
polsk kvinna som heter
Anna Kasperowicz;
du kanske är hennes
älskare, eller älskarinna,
man vet ju aldrig.
Men jag har aldrig
i mitt liv beskådat
denna Anna K.
som uppenbarade sig
i en fullmakt som
min sjuke far ska ha
ställt ut åt henne.

Min sjuke far som
då befann sig på
en anstalt för demens-
sjuka, helt avskuren
från yttre sammanhang;
ordlös, dock inte
helt stum. Nej, han
ylade ibland som en hund
och ibland skrek han
papapapapapapapapapa
i en lång remsa vars mening
min far höll undangömd
för all kommande tid.

Och så plötsligt
HON! Denna Anna K.!
Hon ska ta över
fars pension, som han,
ordlös som han är,
påstås beordra polacker
att skicka till henne.
Alltså polska pengar
till denna polska Anna K.,
dotter till Henryk och Zofia,
boende i Warszawa på
en gata som heter
Gornoslaska, fast med
polska diakritiska tecken.
Väl hon ska bli fet
på min stackars far,
instängd för livet
bland folk han inte
förstår och kanske
inte vill förstå.

Du anar väl att jag
blev ursinnig när jag
läste denna fiktion
som min syster skrev
själv. Hur vet jag det?
Jag vet det från Anna K.,
som blev förskräckt när
jag skrev henne ett brev
och hotade med polis
och rätt och allt annat.
Hon hajade till
direkt och svarade att
nej, hon vet ingenting!
Känner varken min far
eller överhuvud
någon Lapter alls!

Så står det till
i min familj.