Site Title

Alfred i Auschwitz 1963

                                                                                     till Alfred Dressler’s minne



Långsamt, långsamt, längs vägen

Där hyrda bussar vilar tomma en askgrå sommardag

Går han släpande fötter,

Som om han visste att här måste man gå varsamt

Eller han är bara trött

För hela vägen körde han som i trance.



Och där, vid den mörk-röda dödens vägg,

En skara skolbarn spelar fotboll,

Och bollen studsar och studsar,

Och barnen skrattar lyckligt,

Och bollen rullar, den rullar bort

Och försvinner i den tjugoåriga klyftan.



Alfred går långsamt,

Tankspridd men varsamt.

Vid muren vänder han

Och hjälper barnen fånga bollen.

Då skrattar han ett kort visslande skratt

På denna himmelsväg, på detta grusiga,

Förblödda skriets sista steg.



Å, dessa små stenar! Om de bara kunde…

Alfred sänker huvudet och tänker

Att hit fick han komma till sist,

Till sin egen Golgata och korset bar han

Hela vägen från Englands gröna åkrar

Hit till Auschwitz gråa dis.



Hit kom han för att med egna ögon

Se andras ögon glasögon

Se andras barn barnskor…

Hit kom han for att kunna jämföra

Röda Barcelonas blod

Med lägrets skorstenar.



Vid porten fick han se en argsint gumma klädd i vitt.

Hon sålde mineralvatten från en anordning

Fylld med gas.

Alfred kunde inte förstå, han förstod inte

Vad hon gjorde där, just där,

Så nära det hånande ropet.



Långsamt, långsamt, bland skrattande barnen,

Bland fnittrande flickor,

Bland flerspråkiga guider förflyttade sig Alfred

Från den ryska fakultetens röda bänkar

Hit, till Auschwitz allvetande stenar.

Hit kom Alfred en askgrå sommardag 1963.